I huvudet på Nina

Blåkulla-dagen inleds med fantastiskt fint väder. Hoppas, hoppas för allas skull att det fortsätter hela påsken (SMHI kan ha fel, bara så ni vet!) Passar på att önska alla kära Påskkärringar en säker färd!

Bilden sammanfattar ganska väl hur jag känner mig! Tänk att man (dvs jag) kan bli så förbannat arg på döda ting!!!! 

Ni som känner mig ni vet att vi har Alfons. En kär hund som älskas av många. Han själv älskar enligt följande rangordning:

Det gillar jag! Mycket! Ibland är det eftertänksamt. Ibland knasigt eller så visar det vilka knasigheter (idiotier) människor kan säga. Och ibland är det helt enkelt bara roligt. 

Egentligen är min värld ganska liten. Jag är född strax utanför Skurup i Lindby. Ganska tidigt köpte mina föräldrar sommarstuga i Beddingestrand där jag alltid tillbringade somrarna och där jag bor nu. Skolan började jag i Skurup. Sen gick jag i Klagstorp 1 år, sen Blentarp. Högstadiet gick jag i Sjöbo (och därifrån kommer mycket skit). Sen gymnasiet i Ystad för att vid 18 års ålder flytta tillbaka till Skurup. Så egentligen kan jag lugnt säga att jag bott inom en radie på kanske 3-4 mil runt Skurup hela mitt liv.

Tänk vad tiden går…….. Det slår mig alltid lite extra när Carolin eller Josefin fyller år. Och idag är det Josefins tur igen. 26e gången!! I februari år 2000, närmare bestämt den 18e, var Joss förväntad att komma. Men sin vana trogen kom hon i god tid. På morgonen den 11e vaknade jag med lite värkar. Inte värre än att jag kunde hjälpa Carolin precis som varje morgon, skicka iväg henne till skolan och fixa de vanliga morgonrutinerna. Sen ringde jag mamma och pappa som kom upp ganska snabbt. Vi stod där på gårdsplanen på Ängagården och gick igenom vad de skulle fixa med, när Carolin kom hem osv. Till slut sa pappa ”Men kör nu då!! Tänk om barnet kommer nu?!?!” Jag är fortfarande helt övertygad om att den lugnaste i sällskapet var jag. Christer var iofs också ganska lugn. Och ”barnet” var det en flicka eller en pojke? Alltså, jag visste att det var en flicka, det hade jag visst hela tiden. Men vi hade inte tagit reda på det via ultraljudet. Jag bara visste det för det var ju det jag hade beställt.

Jag känner ibland att jag blir ganska trött på mitt nuvarande. Så då säger jag att jag ska rymma till Korpilombolo. Det är något jag lärt mig av pappa. Och allt pappa sa var ju rätt! Dock måste man ibland ifrågasätta det rättfärdiga i gamla påståenden. Och då är det fantastiskt att Google finns. Jag har nu fått reda på att Korpilombolo är en tätort i Korpilombolo distrikt i Pajala kommun i Norrbottens län. Invånarantalet är 504. Tätorten är ett eget riktnummerområde, 0977. (Tänk på det i mobiltelefonens tidevarv.) Korpilombolo betyder "ödemarksby invid liten tjärn eller grunt träsk". Korpilombolo är mest känt för sitt fantasifulla namn och det internationella kulturevenemanget European Festival of the Night. Så nu vet jag det. (Informationen kan vara gammal, har inte varit det minsta källkritisk så vem vet?!?) Kan med säkerhet konstatera att jag nog aldrig rymmer till Korpilombolo. Och om jag mot förmodan skulle göra det blir det ganska svårt att vara speciellt hemlig där med tanke på antalet invånare och min dialekt. Jag skulle tro att jag kommer att sticka ut ganska rejält. Och varför skulle jag vara hemlig förresten?? Tja, det vet jag inte riktigt det heller. Tänker att detta inlägg får ni ta med en nypa salt. I alla fall det mesta....

Jag tycker, som nog alla vet, INTE om snö och vinter. Men jag måste erkänna att den förbannade vinden definitivt är värst. På ren skånska; Fy f*n va de kan blåsa. Dj*vla mööög!!! Men (ja, just det "Men"), det finns ändå något som är lite fascinerande i kombinationen kyla och vind. Östersjön har bräckt vatten som fryser vid ca -1grC. Vattentemperaturen enligt AI är idag 3-4grC. Ändå gör vinden att isen nu håller på att lägga sig längs vår strand. Kolla bilden här bredvid. (Jag har en film också men det gick inte att publicera den. Får jobba lite på det.) Lite fascinerande men framförallt ganska vackert. Fast när jag filmade var det bara svinkallt!! 

Någonstans i början av Christers och mitt förhållande gjorde vi en överenskommelse att vi inte skulle ge varandra födelsepresenter och fira våra födelsedagar. Well......... det gick ju sådär kan man säga. Jag får i bästa fall en blomma och får dessutom ordna all mat och så vidare själv. Mina mest minnesvärda presenter har jag fått av Carolin och Josefin. Carolin har fått hjälp av personalen på boendet att fixa och Joss fixar själv. Christer å andra sidan vill gärna ha god mat och helst princesstårta till fika. Vem förväntas fixa det, tror ni? Han tycker nog dessutom innerst inne att han ska få present också, av mig då alltså. Av Carolin och Josefin får han självklart det. Och ibland får han av mig, ibland inte. Så överenskommelse faller lite snett, inte katastrofsnett men i alla fall.

Att hamna i en situation där jag inte vet vad jag ska göra är nog bland det värsta jag vet. Det handlar väldigt sällan om praktiska och materiella saker. Där vet jag vad jag vill och är tydlig med det. Men när någon far illa, djur eller människa, och jag tvingas betrakta, inte agera. Det är den värsta sortens maktlöshet jag kan drabbas av.

Snö och vinter är väl kanske inte det bästa jag vet. Och nu ska det visst komma mer igen. Nåja, SMHI har haft fel förr och kommer helt 100procentigt att ha det igen så det är bara att hoppas på det bästa.

För nästan ett år sedan var jag med i en grupp inom sjukvården. Vi skulle lära oss mer om värk i olika former. Få förståelse för och kunskap om, i mitt fall, fibromyalgin. Men framför allt skulle vi bli bättre på att hantera vår situation.